Och där satt den som ett smäck, älskar den! ÄNTLIGEN har jag min leopard & lite

av mönstret, nu ska resten fyllas på med leopardmönster. Troligtsvis hela armen! :D

 

 

 

 

Tänkte ändra för längesedan här på bloggen, eller ja, längesedan är det ju inte. Men för någon

vecka sedan. Mycket man kunde uppdatera här på bloggen. Nu är det gjort iaf.

 

Nu är man iaf gift, och livet är rätt så jävla bra. Har tatuerat mig för någon vecka, en lovebird tillsammans

med Tobias. Jag har en grön på min hand, han har en lila på sin. Dom sitter på samma pinne då man

håller händerna mot varandra. Ska även tatuera mig imorgon, vad som blir då är en överraskning. 

 

Tillbaka till min & Tobias dag, den blev så fruktansvärt lyckad! Fanns dock endel man blev besviken på

men det är strunt samma nu. Skakade som ett asplöv påväg in till kyrkan, men tror fan syrran Frida var

mest nervös. Hon var ena tärnan & hade lust att springa iväg från alltihopa. Vi har några fantastiska bilder från

bröllopet jag tänkte lägga upp, enjoy! Tobias tappade bort mitt fullständiga namn i kyrkan med, då han 

skulle upprepa det efter prästen, prästen- "Mikaela Ulla Anita Hellman" tobias- "Mikaela....?..." och både

prästen & min mamma ropade Ulla. Haha! Stackarn var så nervös. Festen efter var även helt fantastisk

och SÅÅÅÅÅ lyckad! Nu är allt över, man önskar man fick uppleva dagen flera gånger om. Fick även träffa 

farmor, hon som jag inte träffat på 10 år minst. Magiskt ögonblick! Amanda höll ett tal, även så min mamma

& pappa. Sen även min man Tobias höll ett väldigt vackert tal. Vi firar i övrigt att vi varit gifta 1 månad

nu också. 

 

Har gått vidare i livet från mycket strunt, endel har varit totalt onödiga saker att ens bry sig om. Men

endel har tärt jävligt hårt på psyket. Saknanden gör ont, men man kan lära sig leva med den. Dock är

det sjukt hur ensam man kan vara, om vissa känslor. 

 

Jag & Amanda har kommit varandra väldigt nära, vi har haft det riktigt jävla åt helvete vänskapligt och varit

så arg & smutskastat varandra så rejält. Men efter har vänskapen bara blivit bättre och bättre. Bland dom 

bästa jag haft, helt enkelt. Väldigt lika, lika bränd innanför pannbenet. Säger väll det mesta? Jag & Amanda

är ett praktiskt exempel på att kärlek börjar med bråk. Haha! Sen hennes son Kingston är mitt lilla extra

hjärta. Älskade Mikaelas Kingelikong. 

 

Nä, nu får det räcka. Lär inte skriva här på ett par månader till. Men tänkte ni är värd en uppdatering

ni som fortfarande är här och läser varje dag än.

 

JUST JA, jag har för fan fyllt 30 år nu med! ÅNGEST!

 

Snacka om att åka Bob är underskattat, åkte med Nemo efter skolan 

& jag skrattade så jag kiknade. 

Inte åkt på flera år så det märks verkligen vad man missat för något. Haha! 

 

Idag känner jag mig iaf bättre, i humör & mående. Vilket är fantastiskt! 

Man får ta dag för dag, och det hjälper att lätta på hjärtat. Även via en blogg.

Tycker jag fler ska göra, men var bara försiktig. Alla har inte med ditt privatliv att göra.

 

Från idag! :)

 

 

 

Inte vet men känner. Det är det mest underbara som finns! ❤️

 

Tror jag ska ta tag i bloggandet igen, skulle nog va skönt att få skriva av sig.

Men ändå samtidigt vara privat. Dela med mig utav det som är minst jobbigt.

Men hålla mig inne utav det som inte ska röra andra, absolut dom jag inte känner.

Nu är det inte säkert att jag kommer börja blogga helt för det, för detta är en känsla

just nu att jag vill. 

Vet inte hur många gånger jag nämnt att jag ska ta upp bloggandet igen.

 

Idag är en tung dag... Väldigt tung...

 

Vi har föresten varit förlovade i över 1 år nu ❤️

 

 

 

 

så sker det 1-2 gånger i månaden nu ist. Fantastiskt.

 

Haaaadeeeee!

 

 

 

 

 

Det är ju helt underbart och se hur många unika besökare jag fått tack vare ER! Att ni har

delat min länk betyder oerhört mycket. Har fått många tips på olika saker som det "kanske" kan

va, men tyvärr ingen än så länge som kunnat säga att dom lever i samma situation som jag. Jag

hoppas att det kommer en fullträff snart, att kanske en neurolog råkar trilla in på min sida. Som är

extremt duktig på det han/hon gör och kan ta konakt med mig. Eller att kanske ni känner någon

sån vän, eller har en släktning som är neurolog. Jag ska självklart själv söka mig vidare i hela

Svergie nu, jag kan inte gå och leva i ett helvete och inte vilja prata vidare om det. Har varit otroligt

jobbigt för mig att bara dela med mig av detta, många som inte vetat om hur det sett ut eller hur

allvarligt det faktiskt varit/är. Hur mitt mående är riktigt åt helvete, och hur ångesten ständigt lever

på mina axlar.

 

Det värsta är väll att ständigt bli påmind av detta, med krampen i alltid vänster hand. Alltså måste

höger hjärnhalva vara påverkad. Har legat och funderat mycket igår kväll, tänkt på allt möjligt gällande

detta. Ungefär 9 månader innan Nemo kom, han måste ha varit runt 2-3 veckor gammal i min mage

och alltså inget jag visste om. Så var jag med om en bilolycka med honoms pappa, där vi for av vägen

rakt in i en bergvägg. Jag slog bakhuvudet hårt in i bälteshållaren som lossna av trycket, spräckte skinnet

i bakhuvudet men tack gode gud inte skallbenet. Blödde extremt mycket och fick sy. Det som är konstigt

gällande det är att bulan finns än idag kvar där, som en utbucknad i bakhuvudet under håret. Har pratat

med min läkare om det, och det ska inte va en bidragande effekt enligt honom till hur läget ser ut idag.

Men man kan inte låta bli och fundera då det är på höger sida av skallen, och en bula på 2cm.

 

Lever med avdomningar i vänster hand och vänster ben från knäet, det går upp och ner hur mycket jag

känner för varje dag. Ena dagen kan det kännas okej, och andra känns det nästan som att jag måste

tänka på hur jag ska gå eller ta saker. Har självklart gjort en undersökning och väntar på svar gällande den,

gjorde undersökningen för 2 veckor sedan.

 

Det som stör mig så otroligt mycket om man bortser från att kanske inte kunna skaffa ett syskon åt Nemo, är

att inte kunna leva som alla andra. Inte kunna gå ut och roa mig med en go öl eller nått. Ta ett vinglas till en

go middag. Levt nykter nu i snart 1år!!! Helt galet. Jag känner mig fängslad i en kropp jag inte vill leva i, hur

den tillåter mig att inte få leva det liv jag faktiskt är värd att få leva.

 

Att se andra vara gravid är en tyngd för mig, såklart glädjs jag av eran lycka. Men blir mer olycklig över

hur min kropp funkar. Att se alla dessa underbart söta bebisar, att själv sitta och fundera "Hur skulle min

& Tobbes unge sett ut/se ut". Nått man kanske aldrig kan få ett svar på. Eller så kommer en ängel sänt

från ovan med ett svar man aldrig trodde skulle finnas. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att det finns

nån där ute som kan hjälpa mig, jag kan väll ändå inte va ensammast i hela världen gällande detta? :(

 

Gravid med min son, 2 dagar innan förlossningen helt ovetandes vad jag skulle gå igenom. Och Nemo

11 dagar gammal på andra. <3

 

 

Hej! Detta kommer nog bli världens längsta inlägg, men jag behöver seriöst hjälp och nån vänlig själ måste det finnas där ute.

Jag måste göra världens största sökning, någon som kanske kan ge mig ett riktigt svar vad som pågår/pågått med min kropp i flera år. Min neurolog läkare kan inte ens ge mig ett svar på vad det kan va för fel, och anstränger sig heller inte att ta reda på det via andra neurologer.

 

 

När jag va 20 blev jag gravid med min son, graviditeten funka hur fin fint som helst tills förlossningen startade. Hade hunnit öppna mig 7 cm och ungefär under 1h så hade VÄNSTER hand krampat, som ett senadrag fast i handen och ont gjorde det. Mins då jag satt i duschen med världens värkar att handen krampa om duschmunstycket och jag fick som slita loss den med höger hand. Dock inget jag uppfattade som nå större fel i att det blev så och bb personalen sa heller inget om det. Alla värden var bra. Enda jag behövt äta under graviditeten var järntabletter. Inge äggvita i urinen. Aldrig huvudvärk. Inga senadrag. Inte havandeskapsförgiftning. Bara svullen kropp utav all vätska då man gick gravid mitt under sommaren, min son Nemo föddes den 5/9-2006. Alltså problemfri graviditet fram tills förlossningen.

 

Hur som haver så då jag kommit ur duschen och stod med starka värkar mot evastödet så fick jag tillgång till lustgas, det va då det hände på andra inandningen. Jag kände hur vänster handen vred sig som att musklerna skulle vridas sönder i den , hur det börja myllra i ansiktet och hur ögonen rullade upp i huvudet. Ramla ihop och krampade rejält i 5 min ungefär innan det sluta. BB personalen kom inspringandes, kolla till bebisen i magen och ner på akuten fort som fan. Sövdes ner & det blev kejsarsnitt och ut kom en frisk pojke. Jag mins inget av detta alls. Vaknar upp ett par timmar senare, och inrullandes kom dom med en liten pojke i en bb-vagn. Jag fattade inget först, vadå jag var väll på förlossningen nyss? Helt chockad! Dom berätta vad det va som hänt och strax efter det började vänster hand krampa IGEN. Satt och pratade med min bästa vän då de startade. Den krampade till ett par gånger och sen POFF låg jag ännu i ett krampanfall i några minuter. Då fick jag somna för natten och vakna dagen efter, utan problem. Fick magnesium tabletter jag skulle äta eftersom dom sa att de var det de var brist på i kroppen & även ett eeg som inget visade. Och inga fler anfall kom heller. Efter 5 dagar fick vi åka hem från BB. 

 

Vintern 2008 hade jag en ny pojkvän som jag varit tillsammans med i ungefär 10 månader då jag blev gravid. Tog tidigt slut med pappan till Nemo, då Nemo va 3 månader flyttade jag pgr av många orsaker. Den 2:a april 2007 träffade jag den nya. Hur som haver så blev vi jätte lyckliga, Nemo skulle få ett syskon. Tills en morgon, då jag är i vecka 9. Så börjar handen krampa sådär konstigt igen, tänkte vad är det nu för fel?! Tog 1h så låg jag i ett rejält krampanfall i honoms säng och det blev ambulansen nästa till sjukhuset. Va fan var det som hänt nu?! Var det enda jag kunde tänka på. Inne på sjukhuset fick jag åter ett krampanfall. Fick ligga kvar på sjukhuset och inga fler anfall kom. Det gjordes eeg på mig i vaket tillstånd. Gjorde även ett i sömn. Magnetkameraröntgen på hjärnan. Och inget av dom visade nå avvikelser. Gjorde abort pgr av risken av fler anfall då ingen visste orsaken till dom. Antagligast att jag fått en sämre kramptröskel sen förlossningen med Nemo var det enda svaret jag fick och blev hemskickad med epilepsimedicin jag sket i att äta efter en stund. Ansåg inte att det var nått jag borde äta då jag inte har epilepsi. Dock ett problem jag haft sen dom anfallen så kan jag få som kramp i vänsterhanden då jag sover, aldrig i vaket tillstånd. Som ett senadrag som sagt. Gör ju ont och jag vaknar av det varje gång. Men det gav med sig och det blev inte ofta jag fick dom sedan. Dock alltid haft dessa kramper i vänster hand sen 2007. Kunde även få kramp i handen då jag festade, kunde krampa till 2-3 gånger sen bara sluta det. Aldrig fått ett krampanfall under fyllan.

 

Några år senare gjorde jag och den killen slut, träffade en ny helt underbar som jag är tillsammans med idag. Den 1/6-2013 blev det han och jag. 6 år efter mitt anfall med min förra. Jag och denna kille hade dejtat länge innan vi blev tillsammans, och då vi såväl blev tillsammans så blev jag gravid snabbt. Tänkte att nu kan inget gå fel, nu har så många år gått och kroppen borde ju ha läkt ihop sig. Ringde dock ändå neurologläkaren som fanns i Sollefteå och berättade läget, han skrev ut ep-medicin som jag skulle ta under graviditeten som en återgärd. Går iväg till apoteket den 3/7 för att hämta ut det, totalt slut och skulle inte komma in förens den 5/7 och det var inget att göra åt och kassörskan skämtade "Inte ska väll det va nån fara, nog klarar du dig i 2 dagar".  Den 5/7 fick jag ett krampanfall i sömnen, jag dock vakna till när anfallet startades av den smärtan den ger. Känner hur allt vrider sig i kroppen av ren och skär SMÄRTA (vänster hand känns alltid värst). Jag svimmar tillslut en bit in i anfallet av denna smärta. (Alltså det har varit såhär gällande alla krampanfall jag fått, känt varenda del av den innan jag svimmar av smärtan). Pojkvännen ringen ambulansen, och dom är snabbt på plats. Det tog 30 min innan dom fick kontakt med mig, dock mins jag ännu inget förens jag kommer ner till ambulansen och börjar kvickna till. Gråter hejdlöst. Jag ville verkligen inte detta, jag vill ju ha ett syskon till min son. Jag vill ju ha barn med personen jag älskar högt. Kommer in på sjukhuset, jag gråter än. Får träffa en läkare (han som jag har idag) som ger mig 5 min. Säger åt mig att börja äta lamictal och går sedan. Sen efter ett tag blev jag hemskickad. Jag är helt panikslagen, jag är ju ännu gravid. Jag vill fan inte ha fler anfall, dom gör så satans ont! Jag känner ju varenda liten jävla del av den innan jag svimmar av smärtan!!! Bestämmer mig för abort åter igen, 1 vecka senare efter anfallet gör jag det. Fy fan vad det var jobbigt, även för min älskade sambo. Fick dock bara ett anfall denna gång med honom, inte 2 som dom andra gångerna. Och var gravid i ungefär vecka 7 då detta anfall kom, dessutom på min mormors begravning så jag missade allt.

 

Har dock sedan dess ätit lamictal 100mg morgon & 100mg kväll. Men problemet är än idag till stor del varje natt får jag dom där kramperna i vänster hand som gör så ont. Jag får i princip aldrig sova ut pgr av det, och det blir ju inga anfall heller. Jag förstår inte vad det är för jävla fel på mig, inte min läkare heller. Gjort en till magnetkameraröntgen på hjärnan och nacken, visade inget såklart. Det kan väll för fan inte bara vara jag i hela världen som har dessa problem. Snälla, säg att det finns någon där ute som varit med om liknande eller känner nån som haft det. Och kan berätta hur den personen/personerna gjort för att slippa detta. Jag är helt förstörd dagligen, min pojkvän har inget eget barn. Och jag känner mig som världens sämsta människa som inte kan ge honom ett. Eller ja, gravid kan jag bli. Men inte behålla det pgr av alla risker då det inte finns svar på mina problem. Han pratar dock om adoption, men på nått sätt vill jag ändå få va gravid igen med ett biologiskt barn. Jag orkar inga ha så här längre. Jag hoppas verkligen på att nån finns där ute. Har ni nå frågor så ställ dom gärna. Har även hållt mig nykter sen anfallet den 5/7, rädd för att nu kanske dom även kan komma då jag dricker. Eller ja egentligen från den dagen jag fick veta att jag var gravid igen.

 

Mitt älskade barn <3

 

Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner för Tobias, hur fjärilarna ständigt flyger runt i magen bara av tanken på honom. Att man fann honom igen på den där blå/vita sidan (fb) och sedan var man fast, fast föralltid. Kär i första ögonkastet! Aldrig haft en sån underbar pojkvän som honom, aldrig känt på detta vis för någon annan som jag gör för honom. Skulle inte vilja leva en dag utan honom. Och vilka uppoffringar han gör för mig, sånt jag självklart inte kan göra nått åt (som jag tänkt skriva om i ett annat inlägg nån dag). Gud vad jag älskar denna människa! ❤️ 

 

 

 

Jag sa JA till min man då ha frågade, ingen är mer lycklig än jag!

 

Darling, you know i love you to the end of time <3

 

Mamma älskar dig Nemo, min ovärdeliga skatt! ❤️

Längesedan man bloggade nu, har hänt massa saker. Bara less på bloggen och att blogga. Dock gillar jag att läsa på endel men få bloggar än. Julen var helt okej, mormor saknades väldigt mycket. Julen är inte som förr då den alltid var i väja hos mormor och morfar, i år blev den hos min moster. Nog för att det va bra med, men då vanan är nått helt annat blir det bara konstigt. Men tackar ändå moster för en mysig jul! Snart är det nyår med, händer massa spännande då. Längtar en hel del faktiskt! Se alla raketer poffa på den mörka himmelen, fantastiskt. Nä nu ska jag pussa på mina 2 skatter, och mysa med mina 3 fyrbenta djur ❤️

Ja nu är vi snart inne i december, som då innebär snart julpyntning. Jag längtar!

Händer en massa saker framöver, och som jag längtar. Lyckan är total!

 

Annars händer det inte så mycket alls utöver det, livet lekar sakta på med min lilla familj. Vikarierat

på skarpåkerskolan i köket nu i 2 veckor, imorgon går jag in på 3:e veckan. Trivs som fina

fisken där, sjukt söta ungar & super snäll personal där. Man får sig nå skratt om dagen.

 

Vill att det ska komma lite snö så kvällarna inte är så satans mörka, och max -5 hela vintern

skulle sitta som ett smäck. Men då snön kommer så lär det bli flera meter och -30 som vanligt.

 

Forever yours, forever mine, forever ours ❤

 

Bwahahaha, älskar denna bild!

 

 

 

Funderar lite på vilka som besöker min blogg dagligen trots att jag inte skrivit något.

Några stalkers kanske ;) Livet är så bra som det kan just nu, eller ja problem finns det

alltid. Men det blir vad man gör det till. Har äntligen lyckats töja upp höger öra 18mm nu

också, tog ett tag men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge säger man ;)

 

Har världens julkänslor fast det inte finns en snöflinga ute på backen, längtar verkligen tills

man får fira jul med Tobias & Nemo. Eller ja Nemo kommer jag ha en stund på julaftons

morgonen innan han åker till sin pappa :/ Tur man har Tobbe iaf.

 

Föresten så har jag heller inte berättat att vi flyttat, till en ny lägenhet uppe på bruket. Och

gud så nöjda vi är över vårat hem nu, kunde inte ha blivit bättre. 

 

Har även fått mormor & morfars gamla tvättmaskin, så super nöjd! Slipper man tvättstugan.

Har även en ny liten familjemedlem som heter Bibbi, en svart liten kattflicka :)

 

Nemo är i övrigt 1.22 lång & väger 24,5kg, börjar bli riktigt stor nu min lilla stjärna! Kan inte

förstå att han är 7 år, 7ÅR!!!! Han va nyss nyfödd liten pojke på 50cm & vägde 3440g.

Kör på lite bilder nu också :)

 

Minsta syrran har fyllt 15 år, så jag och mellan syrran har fixat hennes smink & hår idag

på våran "tjejkväll". Nu blir det snart film och massa gotta. 

 

Systrarna SNYGG!

 

(Såklart har blogg.se problem med att lägga all text i mitten då -_-)

När man går in på Nemos rum, och möts av skratt och nöjdsamhet utav dess like mellanNemo och Tobias, så slår mitt hjärta miljontals volter samtidigt. Hade en stund gett upp hoppetom att kunna finna nån som tog Nemo som sin egen som Jesper gjorde då jag var med honom.
Men helt plötsligt dyker denna fantastiska karl upp, mitt framför mig på dator skärmen. Och jag
kunde bara inte låta bli och lägga till honom som vän på facebook. Sen den dagen har det typ
varit VI, bara vi. Mellandagarna i jul, där dök min stjärna upp. Lyste upp mina mörka kvällar.
Gått igenom så mycket tillsammans som håller oss så starka, och vi har enorma framtidsplaner
tillsammans. Snart varit tillsammans offentligt i 4 månader, men man kan säga mer 9 månader
tillsammans. För då vi fann varandra fanns inga andra, bara vi, han & jag. Och då denna fina
människa även talar om att han älskar min son till både mig & till Nemo så blir man alldeles tårögd.

Tobias Selinder, du är det bästa som någonsin kunna hända mig! Dig vill jag leva FÖREVIGT med.❤

Lookin' in your eyes
I see a paradise
This world that I found
Is to good to be true

Standin' here beside you
Want so much to give you
This love in my heart
And I'm feelin' for you

Let them say we're crazy
I don't care about that
Put your hand in my hand
Baby dont ever look back

Let the world around us
Just fall apart
Baby we can make it
If we're heart to heart

Chorus:
And we can build this dream together
Standing strong forever
Nothing's gonna stop us now
And if this world runs out of lovers
We'll still have each other
Nothing's gonna stop us
Nothing's gonna stop us now

I'm so glad I found you
I'm not gonna lose you
What ever it takes
I will stay here with you
Take it to the good times
See it trough the bad times
Whatever it takes that's what I'm gonna do

Let them say we're crazy what do they know
Put your arms around me baby don't ever let go

Let the world around us just fall apart
Baby we can make it if we're heart to heart

Chorus

All that i need is you
All that I ever need
And all that I want to do
Is hold you forever
Ever and ever

Fan vad jag är bra, varit rökfri sen 5 dagar tillbaka! :D Visst får jag abstitens, eller ja så farligt

är det ändå faktiskt inte. Men på morgonen hade det varit gott med en cigg till kaffet, men NEJ.

Lovade mig sj att då mormor dör så ska jag snabbt sluta röka, och nå fan har ja fixat biffen än

så länge. Hoppas mormor ser hur duktig jag är <3 Jag är iaf stolt över mig sj, verkligen :)