Tankar & känslor

Ni som inte hunnit läsa min blogg, och blivit länkad till den så är det inlägget under detta
där jag söker all hjälp jag kan få. Ni som läser får gärna dela min blogg vidare, med en länk
till just det blogginlägget.
 
Länk att kopiera : http://mikkanhellman.blogg.se/2014/march/det-kanske-finns-fler-dar-ute.html#comment
 
Det är ju helt underbart och se hur många unika besökare jag fått tack vare ER! Att ni har
delat min länk betyder oerhört mycket. Har fått många tips på olika saker som det "kanske" kan
va, men tyvärr ingen än så länge som kunnat säga att dom lever i samma situation som jag. Jag
hoppas att det kommer en fullträff snart, att kanske en neurolog råkar trilla in på min sida. Som är
extremt duktig på det han/hon gör och kan ta konakt med mig. Eller att kanske ni känner någon
sån vän, eller har en släktning som är neurolog. Jag ska självklart själv söka mig vidare i hela
Svergie nu, jag kan inte gå och leva i ett helvete och inte vilja prata vidare om det. Har varit otroligt
jobbigt för mig att bara dela med mig av detta, många som inte vetat om hur det sett ut eller hur
allvarligt det faktiskt varit/är. Hur mitt mående är riktigt åt helvete, och hur ångesten ständigt lever
på mina axlar.
 
Det värsta är väll att ständigt bli påmind av detta, med krampen i alltid vänster hand. Alltså måste
höger hjärnhalva vara påverkad. Har legat och funderat mycket igår kväll, tänkt på allt möjligt gällande
detta. Ungefär 9 månader innan Nemo kom, han måste ha varit runt 2-3 veckor gammal i min mage
och alltså inget jag visste om. Så var jag med om en bilolycka med honoms pappa, där vi for av vägen
rakt in i en bergvägg. Jag slog bakhuvudet hårt in i bälteshållaren som lossna av trycket, spräckte skinnet
i bakhuvudet men tack gode gud inte skallbenet. Blödde extremt mycket och fick sy. Det som är konstigt
gällande det är att bulan finns än idag kvar där, som en utbucknad i bakhuvudet under håret. Har pratat
med min läkare om det, och det ska inte va en bidragande effekt enligt honom till hur läget ser ut idag.
Men man kan inte låta bli och fundera då det är på höger sida av skallen, och en bula på 2cm.
 
Lever med avdomningar i vänster hand och vänster ben från knäet, det går upp och ner hur mycket jag
känner för varje dag. Ena dagen kan det kännas okej, och andra känns det nästan som att jag måste
tänka på hur jag ska gå eller ta saker. Har självklart gjort en undersökning och väntar på svar gällande den,
gjorde undersökningen för 2 veckor sedan.
 
Det som stör mig så otroligt mycket om man bortser från att kanske inte kunna skaffa ett syskon åt Nemo, är
att inte kunna leva som alla andra. Inte kunna gå ut och roa mig med en go öl eller nått. Ta ett vinglas till en
go middag. Levt nykter nu i snart 1år!!! Helt galet. Jag känner mig fängslad i en kropp jag inte vill leva i, hur
den tillåter mig att inte få leva det liv jag faktiskt är värd att få leva.
 
Att se andra vara gravid är en tyngd för mig, såklart glädjs jag av eran lycka. Men blir mer olycklig över
hur min kropp funkar. Att se alla dessa underbart söta bebisar, att själv sitta och fundera "Hur skulle min
& Tobbes unge sett ut/se ut". Nått man kanske aldrig kan få ett svar på. Eller så kommer en ängel sänt
från ovan med ett svar man aldrig trodde skulle finnas. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att det finns
nån där ute som kan hjälpa mig, jag kan väll ändå inte va ensammast i hela världen gällande detta? :(
 
Gravid med min son, 2 dagar innan förlossningen helt ovetandes vad jag skulle gå igenom. Och Nemo
11 dagar gammal på andra. <3


Titta alla unika besökare jag fick igår. Helt fantastiskt hur många som faktiskt läste min blogg!
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback