Kuggfråga
För mig är det känslan med honom, att jag är trygg i att vara mig själv med honom, min bästa vän, han får mig att må bra, och om man försöker tänka sig livet utan honom så är svaret helt klart "NEJ!!" Hela livet jag ser framför mig ser jag med honom vid min sida. Och även efter 12 år så får jag pirr i magen, vid tanken på att han är min.
Ett stort steg för mig, att kunna säga det. Så förstår dig, men lär man känna personen faller bitarna på plats eftersom och sedan kommer det naturligt. Man är ju olika som personer och det kan komma tidigare eller senare, bara man känner att det är rätt i magen :)
Jag är också en av dom som är väldigt försiktig, nästan rädd för ordet. Jag tror att de gånger jag sagt det, är när jag slutat analysera huruvida jag borde säga det eller inte, när man blivit så där varm i hjärtat att man glömt bort att orden var lite " farliga" :-p jaja, det va min lööve story, lycka till med din:-)