Del 2 min osynliga sjukdom

Försöker nu skriva det jag hinner med.

När jag och Andreas såväl kommer hem med Nemo så går allt bra, jag får inga
fler anfall och jag tuggar magnesium som en dåre och allt blir helt enkelt bättre.
Känner inga konstiga symtom utan allt är precis som det ska vara. Slutade efter
nån månad med magnesium då det inte behövdes längre. Gör slut med Andreas
då Nemo är 3½ månad, flyttar till egen lägenhet då han är 7månader. Träffar då
Jesper och blir ilag med honom. Några månader in i vårat förhållande blir jag gravid
igen, jag var dock inte det minsta orolig för nått anfall eftersom ja trodde det skulle
komma under förlossningen och tänkte då att man får fixa ett planerat kejsarsnitt
ist. Shiii fick jag, i vecka 8 börjar min vänstra hand krampa igen, efter cirkus 1 timme
med en krampande vänsterhand ramlar jag ihop i ett starkt krampanfall, Jesper
ringer ambulansen och den kommer i full fart, dom väcker mig och ja fattar som
vanligt INGENTING. Blir iallafall att åka till sjukhuset då vänster hand fortsätter att
krampa efter uppvaknandet.

Väl inne på sjukan ringer ja familjen och berättar vad som hänt, dom blir oroliga. Jag
får ett eget rum och där får jag ännu ett till anfall, det anfallet gick dock över ganska
så snabbt och sedan sov jag som en stock till dagen efter. Den gången fick jag göra ett
till eeg på hjärnan, ta en massa prover & än en gång visade sig INGENTING, inte ens att
jag hade magnesiumbrist. Fick dock ändå börja äta epilepsi medicin men ja slutade ganska
tvärt med det då det är nått jag vet jag inte har, varför då äta skiten?

Fick också göra något som gjorde ooootroligt ont i mitt hjärta, en abort. När vi kollade
med ultraljud fanns det TVÅ små hjärtan som slog där inne, tvillingar låg alltså i min mage
och jag skulle va tvungen att förlora dom för att inte skada mig själv allvarligt eller skada
dom så det kunde bli nå meen, läkarna rekomenderade och eftersom jag var så rädd för
ännu ett anfall så blev det en abort . Sedan dess har ja inte fått något anfall som nu är ungefär
4 år sedan. Nu avslutar jag här och tänker skriva en 3:e del med hur det gått efter med
undersökningar och hur jag mår idag.

Kommentarer
Postat av: Sandra

Åh jävlar!! Fy fan vad tragiskt... Lider verkligen med dig <3 Det sista man vill göra är ju en abort, och speciellt när du redan har Nemo och vet hur underbart det är med barn =( Skickar en stor stöttekram och förstår att det är jobbigt att ha tagit sig igenom! <3 Verkar ju som att vad det än är, så är det något som uppkommer när du är gravid... :S

2012-05-24 @ 11:25:11
URL: http://zandraedlund.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback