Och jag är hopplös på att skriva blogg ....

Tänkte nu när ja inte har nått speciellt att göra så skriver ja nå rader, bland annat om min förlossnings berättelse som ja lovade att skriva om för flera månader sen... Nu börjar den jobbiga delen...


Graviditeten gick som den skulle, gick upp ganska mkt, 22kg ungefär men det var inte alls nå fel utan ja hade mkt vätska i kroppen bara, svullna fötter, händer och ansikte, såg ut som en fotboll...

Värkarna startade den 4:e september på natten, gick först runt och låssades som inget alls, ville inte alls skaka upp Andreas utan ville först va säker på att de var värkarna som startat, när dom blev tätare så berättade jag, han tog det ganska bra, ringde upp min bästa vännina i Sundsvall och berättade att det var på G, var så nervös och rädd men också förväntansfull att äntligen få se det lilla pyret som legat i min mage i 9 månader, hon som fått en liten pojke nån månad tidigare visste vad jag gick igenom och berättade för mig hur jag skulle andas och att allt skulle gå bra, hon fick mig att bli mkt lugnare trotts smärtorna, för mina värkar va otroliga, gjorde så ont!

Ja grät. Senare på kvällen den 4:e ringde jag BB, berättade att ja haft värkar ett tag men dom tyckte inte alls att de va dax än för dom var inte med 5minuter mellanrum, jaha sa jag, det är bara att vänta då... tiden gick, natten var förbi, och vi var inne på den 5:e september, kollade minuterna på klockan efter varje värk, "jo nu Andreas är det nog dags"... Ringde till BB igen och vi fick komma in, äntligen tänkte jag! Bilbarnstolen med, min BB väska med dåså, bara att åka.

Vi kmr till BB, får ett varmt välkomnande, dom visar mig rummet där ja ska vara och föda, ja får en vit rock att ta på mig så gick och bytte om. Dom frågade om ja ville ta en dusch medans värkarna höll på och det ville jag såååå gärna, tog av mig rocken igen och satte mig på stolen i deras dusch, så skönt att spola riktigt varmt vatten på min mage då värkarna höll på, men det var även då mitt helvete också började....

kände hur min hand riktigt krampade till om duschmunstycket, jag kunde inte alls räta ut handen, det gjorde så ont, efter några sekunder släppte det och efter nån minut hände det igen och så höll det på, barnmoskan va in lite då och då och tittade bäbisens hjärta och sa att allt lät bra, ja sa inget, trodde det kunde bli så när man hade en sån fruktansvärt stor påfrestning på sin kropp...

när ja kände att det räckte med duschandet så fick ja ta på mig den vita rocken igen och få stödhjälp av Andreas in till förlossningsrummet, usch värkarna blev bara värre och värre, jag fick börja med lustgas, tyckte det va så kul då man andades in det och sedan hade typ basröst, både jag och Andreas skrattade, sen drog ja ett till djupt andetag till med lustgas, det va då det värsta som kunde hända hände....

jag känner hur hela min vänstra hand vrider sig, det känns som om fingrarna knyter sig med varandra och varende ben i fingrarna går av men så är inte verkligheten, mina fingrar bara krampar åt olika håll, hela min hand ser lelös ut sen känner jag hur käken vrider sig och sedan ramlar jag ihop på golvet med ett starkt krampanfall, andreas hinner ta imot mig, trycker på knappen sköterskorna kmr och ser vad som händer, ringer snabbt på en läkare...

Tydligen vaknade ja till efter krampanfallet (inget jag mins) men hade varit fruktansvärt aggressiv och sparkat och slått mot sköterskorna, doktorn insåg att det är bäst för ett kejsarsnitt NU PÅ ENGÅNG...

När jag vaknar upp ur narkosen så ser ja Andreas vid min sida, ett par sköterskor kmr inrullande med en liten genomskinlig balja och jag funderade på vad det va, då berättar dom att ja fått en välskapt liten son, det blev en liten Nemo, ja trodde det inte va sant ja hade juh nyss värkar och nu vaknar ja upp i ett rum och har helt plötsligt fått en liten son, dom berättar att ja fått en krampanfall och dom visste inte alls vad det berodde på men dom hade tagit en massa prover och skickat iväg för analys...

Jag frågar om jag får hålla i min son, självklart får ja det och dom lägger honom i min famn, jag är den lyckligaste mammam genom tiderna, att ja ätnligen fick hålla i min lilla pojk, jag frågade vad han väger och hur lång han är och de var normalvikt 3440g och 50 cm lång, världens lyckligaste mamma, tills det händer igen...

handen börjar krampa, vad är detta?! Dom tar Nemo från min famn och ja som ni förstår ännu ett anfall...

När jag vaknar upp nästa gång har ja hemskt ont i kroppen, först det nygjorda snittet sen efter 2 krampanfall, var totalt svag ville bara sova. Sköterskorna berättade att det hade hänt igen jag fatta ingenting, vad är det för fel på mig? Dom sa att ja skulle vara kvar på BB i några dagar till så kejsarsnittet får läka lite och så provsvaren hinner komma om vad det kan vara...

4 dagar gick, ja var lätt den lyckligaste mamman på BB (tyckte jag), det var då jag kunde ställa mig någorlunda upp för första gången, men ont i snittet gjorde det efter allt min kropp varit med om, gick som en banan, alldeles krokig, det var även då jag fick byta blöja på Nemo för första gången, coh det var ja så lycklig över!

Provsvaren kom dagen efter, stog att ja hade en väldigt låg magnesiumnivå i kroppen (behövs för nerv & muskelfunktioner), så det var det ja tydligen fått kramperna ifrån, började att få äta magnesium tabletter och jag mådde genast bättre, dagen efter fick vi åka hem, jag mådde toppen, lite ömm på magen men annars va allt jätte bra, jag var juh en nybliven mamma! :D

Där var min förlossnings berättelse, både sorglig och underbar i ett, hur allt kunde bli så fel men ändå så rätt. Har en historia till som jag ska berätta nästa gång ja skriver, kanske ikväll om tid finns.

Jag Älskar Dig Nemo Lars Vilhelm Eriksson Hellman Av Hela Mitt Hjärta!
060905





Sen måste jag skriva grattis till Therese & Ingemar som fick en liten dotter den 25:e December som ska heta Ronja! Så vacker! :)