Det är ju helt underbart och se hur många unika besökare jag fått tack vare ER! Att ni har

delat min länk betyder oerhört mycket. Har fått många tips på olika saker som det "kanske" kan

va, men tyvärr ingen än så länge som kunnat säga att dom lever i samma situation som jag. Jag

hoppas att det kommer en fullträff snart, att kanske en neurolog råkar trilla in på min sida. Som är

extremt duktig på det han/hon gör och kan ta konakt med mig. Eller att kanske ni känner någon

sån vän, eller har en släktning som är neurolog. Jag ska självklart själv söka mig vidare i hela

Svergie nu, jag kan inte gå och leva i ett helvete och inte vilja prata vidare om det. Har varit otroligt

jobbigt för mig att bara dela med mig av detta, många som inte vetat om hur det sett ut eller hur

allvarligt det faktiskt varit/är. Hur mitt mående är riktigt åt helvete, och hur ångesten ständigt lever

på mina axlar.

 

Det värsta är väll att ständigt bli påmind av detta, med krampen i alltid vänster hand. Alltså måste

höger hjärnhalva vara påverkad. Har legat och funderat mycket igår kväll, tänkt på allt möjligt gällande

detta. Ungefär 9 månader innan Nemo kom, han måste ha varit runt 2-3 veckor gammal i min mage

och alltså inget jag visste om. Så var jag med om en bilolycka med honoms pappa, där vi for av vägen

rakt in i en bergvägg. Jag slog bakhuvudet hårt in i bälteshållaren som lossna av trycket, spräckte skinnet

i bakhuvudet men tack gode gud inte skallbenet. Blödde extremt mycket och fick sy. Det som är konstigt

gällande det är att bulan finns än idag kvar där, som en utbucknad i bakhuvudet under håret. Har pratat

med min läkare om det, och det ska inte va en bidragande effekt enligt honom till hur läget ser ut idag.

Men man kan inte låta bli och fundera då det är på höger sida av skallen, och en bula på 2cm.

 

Lever med avdomningar i vänster hand och vänster ben från knäet, det går upp och ner hur mycket jag

känner för varje dag. Ena dagen kan det kännas okej, och andra känns det nästan som att jag måste

tänka på hur jag ska gå eller ta saker. Har självklart gjort en undersökning och väntar på svar gällande den,

gjorde undersökningen för 2 veckor sedan.

 

Det som stör mig så otroligt mycket om man bortser från att kanske inte kunna skaffa ett syskon åt Nemo, är

att inte kunna leva som alla andra. Inte kunna gå ut och roa mig med en go öl eller nått. Ta ett vinglas till en

go middag. Levt nykter nu i snart 1år!!! Helt galet. Jag känner mig fängslad i en kropp jag inte vill leva i, hur

den tillåter mig att inte få leva det liv jag faktiskt är värd att få leva.

 

Att se andra vara gravid är en tyngd för mig, såklart glädjs jag av eran lycka. Men blir mer olycklig över

hur min kropp funkar. Att se alla dessa underbart söta bebisar, att själv sitta och fundera "Hur skulle min

& Tobbes unge sett ut/se ut". Nått man kanske aldrig kan få ett svar på. Eller så kommer en ängel sänt

från ovan med ett svar man aldrig trodde skulle finnas. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att det finns

nån där ute som kan hjälpa mig, jag kan väll ändå inte va ensammast i hela världen gällande detta? :(

 

Gravid med min son, 2 dagar innan förlossningen helt ovetandes vad jag skulle gå igenom. Och Nemo

11 dagar gammal på andra. <3

 

 

Hej! Detta kommer nog bli världens längsta inlägg, men jag behöver seriöst hjälp och nån vänlig själ måste det finnas där ute.

Jag måste göra världens största sökning, någon som kanske kan ge mig ett riktigt svar vad som pågår/pågått med min kropp i flera år. Min neurolog läkare kan inte ens ge mig ett svar på vad det kan va för fel, och anstränger sig heller inte att ta reda på det via andra neurologer.

 

 

När jag va 20 blev jag gravid med min son, graviditeten funka hur fin fint som helst tills förlossningen startade. Hade hunnit öppna mig 7 cm och ungefär under 1h så hade VÄNSTER hand krampat, som ett senadrag fast i handen och ont gjorde det. Mins då jag satt i duschen med världens värkar att handen krampa om duschmunstycket och jag fick som slita loss den med höger hand. Dock inget jag uppfattade som nå större fel i att det blev så och bb personalen sa heller inget om det. Alla värden var bra. Enda jag behövt äta under graviditeten var järntabletter. Inge äggvita i urinen. Aldrig huvudvärk. Inga senadrag. Inte havandeskapsförgiftning. Bara svullen kropp utav all vätska då man gick gravid mitt under sommaren, min son Nemo föddes den 5/9-2006. Alltså problemfri graviditet fram tills förlossningen.

 

Hur som haver så då jag kommit ur duschen och stod med starka värkar mot evastödet så fick jag tillgång till lustgas, det va då det hände på andra inandningen. Jag kände hur vänster handen vred sig som att musklerna skulle vridas sönder i den , hur det börja myllra i ansiktet och hur ögonen rullade upp i huvudet. Ramla ihop och krampade rejält i 5 min ungefär innan det sluta. BB personalen kom inspringandes, kolla till bebisen i magen och ner på akuten fort som fan. Sövdes ner & det blev kejsarsnitt och ut kom en frisk pojke. Jag mins inget av detta alls. Vaknar upp ett par timmar senare, och inrullandes kom dom med en liten pojke i en bb-vagn. Jag fattade inget först, vadå jag var väll på förlossningen nyss? Helt chockad! Dom berätta vad det va som hänt och strax efter det började vänster hand krampa IGEN. Satt och pratade med min bästa vän då de startade. Den krampade till ett par gånger och sen POFF låg jag ännu i ett krampanfall i några minuter. Då fick jag somna för natten och vakna dagen efter, utan problem. Fick magnesium tabletter jag skulle äta eftersom dom sa att de var det de var brist på i kroppen & även ett eeg som inget visade. Och inga fler anfall kom heller. Efter 5 dagar fick vi åka hem från BB. 

 

Vintern 2008 hade jag en ny pojkvän som jag varit tillsammans med i ungefär 10 månader då jag blev gravid. Tog tidigt slut med pappan till Nemo, då Nemo va 3 månader flyttade jag pgr av många orsaker. Den 2:a april 2007 träffade jag den nya. Hur som haver så blev vi jätte lyckliga, Nemo skulle få ett syskon. Tills en morgon, då jag är i vecka 9. Så börjar handen krampa sådär konstigt igen, tänkte vad är det nu för fel?! Tog 1h så låg jag i ett rejält krampanfall i honoms säng och det blev ambulansen nästa till sjukhuset. Va fan var det som hänt nu?! Var det enda jag kunde tänka på. Inne på sjukhuset fick jag åter ett krampanfall. Fick ligga kvar på sjukhuset och inga fler anfall kom. Det gjordes eeg på mig i vaket tillstånd. Gjorde även ett i sömn. Magnetkameraröntgen på hjärnan. Och inget av dom visade nå avvikelser. Gjorde abort pgr av risken av fler anfall då ingen visste orsaken till dom. Antagligast att jag fått en sämre kramptröskel sen förlossningen med Nemo var det enda svaret jag fick och blev hemskickad med epilepsimedicin jag sket i att äta efter en stund. Ansåg inte att det var nått jag borde äta då jag inte har epilepsi. Dock ett problem jag haft sen dom anfallen så kan jag få som kramp i vänsterhanden då jag sover, aldrig i vaket tillstånd. Som ett senadrag som sagt. Gör ju ont och jag vaknar av det varje gång. Men det gav med sig och det blev inte ofta jag fick dom sedan. Dock alltid haft dessa kramper i vänster hand sen 2007. Kunde även få kramp i handen då jag festade, kunde krampa till 2-3 gånger sen bara sluta det. Aldrig fått ett krampanfall under fyllan.

 

Några år senare gjorde jag och den killen slut, träffade en ny helt underbar som jag är tillsammans med idag. Den 1/6-2013 blev det han och jag. 6 år efter mitt anfall med min förra. Jag och denna kille hade dejtat länge innan vi blev tillsammans, och då vi såväl blev tillsammans så blev jag gravid snabbt. Tänkte att nu kan inget gå fel, nu har så många år gått och kroppen borde ju ha läkt ihop sig. Ringde dock ändå neurologläkaren som fanns i Sollefteå och berättade läget, han skrev ut ep-medicin som jag skulle ta under graviditeten som en återgärd. Går iväg till apoteket den 3/7 för att hämta ut det, totalt slut och skulle inte komma in förens den 5/7 och det var inget att göra åt och kassörskan skämtade "Inte ska väll det va nån fara, nog klarar du dig i 2 dagar".  Den 5/7 fick jag ett krampanfall i sömnen, jag dock vakna till när anfallet startades av den smärtan den ger. Känner hur allt vrider sig i kroppen av ren och skär SMÄRTA (vänster hand känns alltid värst). Jag svimmar tillslut en bit in i anfallet av denna smärta. (Alltså det har varit såhär gällande alla krampanfall jag fått, känt varenda del av den innan jag svimmar av smärtan). Pojkvännen ringen ambulansen, och dom är snabbt på plats. Det tog 30 min innan dom fick kontakt med mig, dock mins jag ännu inget förens jag kommer ner till ambulansen och börjar kvickna till. Gråter hejdlöst. Jag ville verkligen inte detta, jag vill ju ha ett syskon till min son. Jag vill ju ha barn med personen jag älskar högt. Kommer in på sjukhuset, jag gråter än. Får träffa en läkare (han som jag har idag) som ger mig 5 min. Säger åt mig att börja äta lamictal och går sedan. Sen efter ett tag blev jag hemskickad. Jag är helt panikslagen, jag är ju ännu gravid. Jag vill fan inte ha fler anfall, dom gör så satans ont! Jag känner ju varenda liten jävla del av den innan jag svimmar av smärtan!!! Bestämmer mig för abort åter igen, 1 vecka senare efter anfallet gör jag det. Fy fan vad det var jobbigt, även för min älskade sambo. Fick dock bara ett anfall denna gång med honom, inte 2 som dom andra gångerna. Och var gravid i ungefär vecka 7 då detta anfall kom, dessutom på min mormors begravning så jag missade allt.

 

Har dock sedan dess ätit lamictal 100mg morgon & 100mg kväll. Men problemet är än idag till stor del varje natt får jag dom där kramperna i vänster hand som gör så ont. Jag får i princip aldrig sova ut pgr av det, och det blir ju inga anfall heller. Jag förstår inte vad det är för jävla fel på mig, inte min läkare heller. Gjort en till magnetkameraröntgen på hjärnan och nacken, visade inget såklart. Det kan väll för fan inte bara vara jag i hela världen som har dessa problem. Snälla, säg att det finns någon där ute som varit med om liknande eller känner nån som haft det. Och kan berätta hur den personen/personerna gjort för att slippa detta. Jag är helt förstörd dagligen, min pojkvän har inget eget barn. Och jag känner mig som världens sämsta människa som inte kan ge honom ett. Eller ja, gravid kan jag bli. Men inte behålla det pgr av alla risker då det inte finns svar på mina problem. Han pratar dock om adoption, men på nått sätt vill jag ändå få va gravid igen med ett biologiskt barn. Jag orkar inga ha så här längre. Jag hoppas verkligen på att nån finns där ute. Har ni nå frågor så ställ dom gärna. Har även hållt mig nykter sen anfallet den 5/7, rädd för att nu kanske dom även kan komma då jag dricker. Eller ja egentligen från den dagen jag fick veta att jag var gravid igen.

 

Mitt älskade barn <3

 

Jag kan inte med ord beskriva hur jag känner för Tobias, hur fjärilarna ständigt flyger runt i magen bara av tanken på honom. Att man fann honom igen på den där blå/vita sidan (fb) och sedan var man fast, fast föralltid. Kär i första ögonkastet! Aldrig haft en sån underbar pojkvän som honom, aldrig känt på detta vis för någon annan som jag gör för honom. Skulle inte vilja leva en dag utan honom. Och vilka uppoffringar han gör för mig, sånt jag självklart inte kan göra nått åt (som jag tänkt skriva om i ett annat inlägg nån dag). Gud vad jag älskar denna människa! ❤️